Den välformulerade och ständigt kravatt-beklädde historikern Herman Lindqvist gav sej i förrgår ut på korståg efter dom han anser inte tillräckligt uppskattar värdet av Svea Rikes nationaldag. Som han uttrycker det; "Bara ordet nationaldag sänder kalla kårar av rysningar genom delar av den svenska vänstern" och "Ord som fosterland får mången att treva efter spypåsen". 

 

Vidare skriver han om hur fantastiskt Sverige är. Vi har det äldsta kungahuset, har genom århundradena blivit hemvist åt valoner, tyskar, chilenare och olika folkslag från balkan. I sockenkyrkorna går vi till våra förfäders gravar för att minnas hur dom slet och dog. 

 

Han påstår vidare att "den svenska kvoten av medmänsklighet är uppfylld" och att integratiosnproblematiken av människor från Mellanöstern och Afrika gör inhemskt födda svenskar otrygga i sitt eget land.

 

Visste en inte bättre skulle en tro att dessa krönikor är beställda av junker Björn Söder och Herr Åkesson them selves. Jag känner inte någon som drar fram spypåsen den 6 juni. Dom flesta jag känner tycker dessutom att Sverige är ett ypperligt land att leva i samt blir oerhört stolta och rörda när vår nationalsång spelas i samband med till exempel prisutdelningar och liknande.

 

Vi har rätt att vara stolta över ett land som har en väl utvecklad demokrati och starkt värnar om lika rättigheter och yttrandefrihet. I motsats till Herman tror jag dessutom att dom flesta av oss faktiskt är det. 

 

Det som känns magstarkt, det som verkligen får mej att vilja plocka fram spypåsen, är påståendena att vår "medmänskliga kvot" är fylld, och att samhället hotas av dom folkgrupper han väljer att peka ut. Att han också, som uppenbarligen fler och fler gör, delar upp problematiken i "vi och dom", sätter nationsgränser före lösningar på globala katastrofer, ökar känslan av kvalmighet.

 

Medmänsklighet räknas inte per kvot. Vi kan aldrig rättfärdiga att sluta hjälpa till om vi kan. Sluta vara solidariska med utsatta människor om vi har möjlighet att göra det. Bara för att andra kanske inte uppfyller våra förväntningar i viljan att hjälpa innebär inte det att vi självnöjt ska stå passiva och titta på när människor dör i flyktingläger eller på Medelhavet.

 

Att vi har integrationsproblematik beror dessutom inte på att hela folkgrupper vägrar acklimatisera sej till "vårt sätt" att leva. Det beror istället på ett exkluderande och elitistiskt tankesätt sedan viss tid tillbaks, både hos makthavare och privata aktörer inom den kapitalistiska sfären. Aldrig förr har vårt samhälle varit så segregerat och dom ekonomiska klyftorna så stora. Är du utbildad, framgångsrik och utövar ett prestigefyllt arbete bidrar du till samhället. Är du arbetslös, lågutbildad eller bidragstagande bör du vara glad över dom allmosor du eventuellt kan tänkas få. Därutöver ombedes du vänligen men bestämt att ligga lågt.

 

Är du längst ned på den samhällsstegen drar du så klart öronen åt dej och försöker göra vad som krävs för att överleva och förhoppningsvis må så bra det går. Detta gör du oavsett om du är född i Tikrit, Odessa eller Svenljunga.

 

När en av Sveriges mest meriterade historiker börjar vifta med den forna storsvenska fanan och utmåla vänstern som förnekare till rätten att känna stolthet för den svenska modellen gör han en populistisk högergir och famlar rakt in i den främlingsfientliga famnen. Ingen vettig människa förnekar att vi har ett land som fungerar ovanligt väl om vi jämför med många andra. Men inte någonsin ska vi väl behöva vara så sjävlgoda över att vara just svenskar så vi behöver peka finger och säja oss ha "uppfyllt vår kvot av medmänsklighet"??

 

(Nedan följer länkar till Herman Lindqvists krönikor som finns omnämnda)