Vad innebär det att finnas? Hur beter vi oss för att passa in i en värld så full av motsättningar, egoism och hat? Hur hittar vi vår väg genom alla törnesnår vi tvingas passera? Hur gör vi för att inte gå under?

Det sägs att livet är så enkelt. Att vi inte behöver så mycket för att vara lyckliga. Pengar och ägodelar gör ingen lycklig. Varför möts vi då, från det vi vaknar tills vi somnar, av en aldrig sinande ström av intryck som säger oss att köpa, äga, lyckas, vara bättre? Vi uppmanas tänka på vårt sparkapital, på vårt pensionssparande, på vår olycksfallsförsäkring.

Vi är flockdjur, med betoning på djur. Den starkes lag råder, och den som inte passar in i flocken, som är svag, hålls utanför för övrigas överlevnad. Det är naturens lag. Men vi, som i ”vi människor”, är utrustade med intellekt och empati som borde kunna göra plats för någonting annat. Göra plats för allas vår rätt att existera på samma villkor och med likadana möjligheter.

Pressen att vara till lags, passa in och att vara bäst frambringar rädsla och stress. Rädsla och stress för att inte lyckas uppfylla andras, och våra egna, förväntningar. Det leder till ett samhälle där du är lyckad om du går långt i Idol. Lyckad om du har en stor villa i Örgryte med två barn, en vacker och lika lyckad partner samt en bil, modell större. Vårt välmående mäts i statistiska tabeller över bruttonationalprodukt, sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt.

Vart tar du vägen om du inte passar in? Vem bryr sej om dej när du är svag? Hur lever du ditt liv, om just ditt liv inte passar in i den perfekta tavelramen?