Alla samhällen, civilisationer, små som stora, är uppbyggda av diverse olika hierarkier och system. Hur jämställt och demokratiskt det än kan vara så finns alltid en dividerande skillnad mellan olika individers funktioner och uppgifter. Vissa har mer att säja till om, andra mindre. Några tjänar mer medan några tjänar mindre. En del måste axla ett stort ansvar när andra verkar inom mindre ”akuta” områden. Men när ett av dessa kugghjul försvinner kollapsar allt. Vi klarar oss inte utan samarbete, solidaritet, ödmjukhet och tacksamhet.

Ibland kan det hända att någon har verkat inom ett område för länge. Hen blir kanske bitter eller upprörd då andra individer får förtur på karriärsstegen. En annan orsak kan vara att personer högre upp i hierarkin beslutar att hens ansvarsområden ska begränsas något för att lönsamhet eller effektivitet bör förbättras.

Hen har då två val. Det ena är att se det faktum att hen fortfarande har en viktig uppgift att fylla, för om hen inte fullföljer sitt uppdrag blir andra i hierarkin lidande. Det andra är att låta känslan av att ha blivit trampad på ta överhanden och använda dom medel hen har för att återta sin forna glans.

Vad hen då inte tänker på är att hens möjlighet att påverka det beslut den övre hierarkin redan tagit eventuellt är mycket begränsad. Det enda hen då åstadkommer är att göra tillvaron för övriga i samma hierarkiska skikt avsevärt mycket sämre. Om det handlar om arbetsmiljö, trygghet, möjlighet att utvecklas och bli bättre på sina specifika uppgifter kan variera.

Det ovan skrivna är oerhört luddigt och en smula flummigt, jag vet det. Är vis av tidigare erfarenhet att allt för konkreta inlägg om det som påverkar min absoluta vardag kan drabba både mej och andra samt kan få negativ inverkan för eventuell arbetsgivare jag har arbetat för. Så mer konkret än så här kan jag inte bli tyvärr.

Men detta fenomen är dessvärre något jag kommit att möta många gånger, men jag slutar likväl aldrig förvånas över människorna involverade i dessa destruktiva mönster. Det finns många upptänkliga orsaker; ett lågavlönat tungt arbete. Ett arbete utan möjlighet att påverka din situation. En större eller mindre privat kris du tar med dej till jobbet. Känslan av att inte få visa din fulla potential. Eller så är du helt en enkelt en bitter och otacksam typ som anser att ditt välbefinnande är mer värt är andras. 

Frågan är hur det kan vara så jäkla svårt att visa lite ödmjukhet, medmänsklighet och att vilja göra något fantastiskt och bra tillsammans!? Istället sätter hen alla käppar hen kan hitta i alla hjul hen kommer åt, och genom det förpesta tillvaron för andra som inte har något överhuvudtaget med hens missriktade ilska att göra.